Vad måste rivas efter en översvämning – och vad kan räddas?

Principen: riva riktat, inte på känsla

Det finns två fel att undvika. Det ena är att riva för lite och lämna våt eller kontaminerad konstruktion kvar bakom nya ytskikt – då kommer skadan tillbaka. Det andra är att riva allt "för säkerhets skull" – onödigt dyrt och tidskrävande. Rätt rivning ligger däremellan, styrd av fuktmätning som visar exakt hur högt upp i väggar och hur djupt i golv skadan faktiskt når. Mätningen, inte magkänslan, drar gränsen.

Vad som oftast måste bort

Material som suger åt sig vatten och inte går att torka tillförlitligt hamnar typiskt på rivningslistan: uppblött gips, dränkt isolering, förstörda golvmattor och spånskivor, stoppade möbler. Vid rent vatten är frågan om materialet kan torka och behålla sin funktion. Vid avloppsvatten tillkommer hygienaspekten – poröst material som sugit åt sig smittämnen rivs oftast oavsett, eftersom det inte går att rengöra rent.

Vad som ofta kan räddas

Täta material klarar sig bättre. Betong, tegel och klinker kan oftast torkas och vid behov saneras i stället för att rivas. En del inredning och föremål kan räddas efter torkning eller desinfektion. Vid en ren vattenskada är andelen som kan räddas ofta större än man först fruktar – det är därför en ordentlig bedömning lönar sig innan man börjar slänga.

Rivning som öppnar för torkning

Ibland river vi material som i sig kanske hade kunnat sitta kvar, av ett annat skäl: att öppna konstruktionen så att instängd fukt kommer åt att torka. Fukt bakom täta skikt torkar inte, och då kan en riktad rivning vara vägen till en fullständig uttorkning. Vi river alltså med torkförloppet i tanken, inte bara med det förstörda. Målet är alltid detsamma: ta bort det som måste bort, rädda det som kan räddas, och lämna en konstruktion som kan torka helt.