Så arbetar en luktsanerare – från källa till frisk luft

Diagnosen: näsa, systematik och mätinstrument

Allt börjar med spårningen. Var är lukten starkast – i knähöjd eller vid taket? Förstärks den vid regn, värme, viss vind? Följer den ett rum eller en konstruktion? Näsan är fortfarande branschens bästa instrument, men den kompletteras: fuktmätning när mögel eller vattenskada misstänks, UV-ljus för urinskador, inspektion av krypgrund, vind och ventilation. Målet är att kunna peka: där sitter källan, i det materialet, av den orsaken.

Kemin: rätt medel mot rätt lukt

Lukter är kemiskt olika, och det styr allt. Nikotinets tjärfilm kräver medel som löser den; urinets kristaller kräver preparat som bryter ner urinämnena; brandrökens blandning av partiklar och gaser kräver sin metodik; mögellukt kräver att man börjar i fuktorsaken. Att skura allt med allrengöring är som att ge samma medicin mot alla sjukdomar – ibland träffar det, oftast inte.

Det hårda beslutet: sanera eller riva

Här skiljer sig fackmannen mest från hemmafixaren. Varje material bedöms: går det att rädda eller är det mättat? Uringenomdränkt spånskiva, rökmättade tapetlager och mögelangripen isolering går inte att behandla luktfria – de ska ut, och att veta var gränsen går sparar både misslyckade försök och onödig rivning. Efter sanering spärras ytor där inbundna ämnen annars vandrar ut igen.

Avslutningen: luft, kontroll, dokumentation

Sist behandlas luften mot restlukt – ozon eller annan metod efter situation, och först nu gör det bestående nytta. Resultatet kontrolleras, gärna efter några dygn när materialen "satt sig", och kunden får dokumentation på vad som gjorts och varför. Det är hela hantverket: inte en magisk maskin, utan rätt diagnos, rätt kemi och rätt ordning.

Har ni en lukt som trotsat era försök? Nu vet ni ungefär vad vi kommer att göra åt den – hör av er så gör vi det.