Hundkisslukt på gemensamma gårdar, lekplatser och gångstråk inom en bostadsrättsförening eller hyresfastighet är ett förvaltningsproblem som engagerar många. Det skapar friktion mellan hundägare och icke-hundägare, klagomål till styrelse och förvaltare – och ett faktiskt luktproblem som inte löser sig av sig självt.
Vem ansvarar för vad?
Ansvaret för hundkiss på gemensamma ytor kan delas i två nivåer. Hundägarens ansvar gäller för direkta skador eller olägenheter hunden orsakar – kommunala regler och tillsynslagen ställer krav på att hundar hålls under kontroll. Men förvaltningsansvaret för gemensamma ytor – att de underhålls och hålls i godtagbart skick – ligger hos fastighetsägaren eller bostadsrättsföreningens styrelse.
I praktiken innebär det att styrelsen eller förvaltaren behöver ta tag i luktproblemet oavsett vem som orsakat det – precis som man åtgärdar andra slitage och underhållsbehov på gemensamma ytor.
Gårdens material påverkar problemets omfattning
Gårdar med betongplattor, asfalt och stenläggning är porösa material som absorberar hundkiss och håller kvar urinsyrakristaller. Gårdar med konstgräs eller naturliga gräsytor är lättare att skölja av men kan ändå ansamla lukt i kanter, rabatter och hårdgjorda delar.
Entréer, cykelställ, planteringsramar och sittmöbler av trä längs gårdens kanter är ofta de ställen som drabbas hårdast – hundarna kissar gärna på vertikala ytor och kanter.
Vad som faktiskt hjälper
En genomgripande behandling av gårdens hårdgjorda ytor med luktbehandlingsmedel som penetrerar materialet och bryter ned urinsyrakristallerna ger en märkbar och varaktig förbättring. Impregnering av porösa ytor efteråt minskar framtida inträngning.
Kombinerat med tydliga ordningsregler och eventuella praktiska åtgärder – som att göra det lättare för hundägare att kissa hundarna på rätt ställe – kan resultatet bli varaktigt.
Förvaltar du en fastighet eller en bostadsrättsförening med gårdsluktproblem? Hör av dig till oss – vi ger dig en bedömning av situationen och ett konkret förslag på åtgärd.